Översikt

Ekonomin i euroområdet återhämtar sig snabbt trots fortsatt osäkerhet om covid-19-pandemins utveckling och flaskhalsar i utbudet.^[1] Återhämtningen var kraftigare än väntat under andra kvartalet 2021 och torde tillta snabbt även under årets andra hälft, med en real BNP i slutet av 2021 som överstiger den nivå som rådde före krisen. Tillväxten väntas därefter förbli stark men normaliseras gradvis. Dessa utsikter bygger på flera antaganden: att begränsningsåtgärderna lättas snabbt under andra halvåret 2021, att flaskhalsarna i utbudet gradvis försvinner från och med början av 2022, att statligt stöd är fortsatt kraftigt (inbegripet gynnsamma finansieringsförhållanden) och att den globala återhämtningen fortsätter. Den inhemska efterfrågan lär fortsätta att vara den viktigaste drivkraften bakom återhämtningen och den gynnas också av en förväntad förbättring av real disponibel inkomst och en minskad osäkerhet. Vidare lär privat konsumtion och bostadsinvesteringar sannolikt stödjas av den stora mängden ackumulerade besparingar. Real BNP väntas öka med 5 procent i år, för att därefter minska med 4,6 procent 2022 och med 2,1 procent 2023. Jämfört med de framtidsbedömningar Eurosystemets experter gjorde i juni 2021 har prognosen för kvartalstillväxt under andra halvåret 2021 försämrats något. Detta beror på mer ihållande flaskhalsar på utbudssidan än förväntat, den mer smittsamma deltavarianten av coronaviruset och det starkare datautfallet för första halvåret, vilket minskar utrymmet för en starkare tillväxt längre fram. Trots detta har prognosen för den reala BNP-tillväxten för 2021 som helhet reviderats upp med 0,4 procentenheter. Prognoserna för 2022 och 2023 är i stort sett oförändrade.

Inflationsutsikterna kännetecknas fortfarande av en puckel under 2021 och följs därefter av en mer måttlig takt 2022 och 2023. Inflationen förväntas ligga på i genomsnitt 2,2 procent 2021, till följd av tillfälliga uppåtdrivande faktorer. Dessa omfattar stigande energiinflation till följd av starka baseffekter, kraftigt stigande insatskostnader till följd av leveransavbrott, engångsökningar i priserna på tjänster när covid-19-relaterade restriktioner lättas samt den avskaffade tyska momssänkningen. När dessa faktorer försvinner redan tidigt 2022 och tillfälliga obalanser mellan tillgång och efterfrågan minskar förväntas HIKP-inflationen sjunka till 1,7 procent 2022 och till 1,5 procent 2023. Bortsett från dessa mestadels tillfälliga faktorer förväntas HIKP-inflationen, exklusive energi och livsmedel, gradvis öka i takt med att återhämtningen fortskrider, underutnyttjandet i ekonomin minskar och den senaste tidens råvaruprisökningar, bland annat på olja, gradvis slår igenom i konsumentpriserna. Även livsmedelspriserna väntas ta fart. Dessa uppåtriktade effekter på den totala inflationen uppvägs under prognosperioden i stort sett av en långsammare ökning av energipriserna, som bygger på de tekniska antagandena om oljepriserna. Jämfört med framtidsbedömningarna från juni 2021 har både den totala och den underliggande inflationen reviderats upp för hela perioden. Dessa revideringar har gjorts p.g.a. den senaste tidens överraskande data, visst mer ihållande uppåttryck till följd av leveransavbrott, förbättrade efterfrågeutsikter, uppåtriktade effekter av högre priser på olja och andra råvaror samt den senaste tidens depreciering av eurons växelkurs.

1 Den reala ekonomin

Real BNP steg med 2,2 procent andra kvartalet 2021^[2], vilket är 0,8 procentenheter högre än vad som förväntades i framtidsbedömningarna från juni 2021. Återhämtningen berodde främst på inhemsk efterfrågan, särskilt privat konsumtion, p.g.a. en uppgång i real disponibel inkomst och en kraftigt minskande sparkvot. Även om begränsningsåtgärderna endast var något mindre strikta än under första kvartalet och i stort sett i linje med vad som antogs i framtidsbedömningarna från juni, verkar den överraskande uppgången återspegla att den ekonomiska aktiviteten är mindre känslig för covid-19-restriktioner. Nivån på real BNP under andra kvartalet var dock fortfarande 2½ procent under nivån för fjärde kvartalet 2019.

Den reala BNP-tillväxten förväntas öka kraftigt även under tredje kvartalet, i ett läge med avtagande begränsningsåtgärder och starka ekonomiska stämningsindikatorer (diagram 1). Under årets tredje och fjärde kvartal antas begränsningsåtgärderna lättas ytterligare. Åtgärderna väntas dock bli något striktare än vad som antogs i bedömningarna från juni 2021, till följd av deltavarianten av covid-19 och den förnyade ökningen av sjukdomsfall i juli och augusti. Trots vissa lättnader ligger stämningsindikatorerna fortfarande på höga nivåer, vilket tyder på att de återstående begränsningsåtgärderna inte kommer att leda till några betydande störningar i ekonomin. Därför förväntas den reala BNP-tillväxten förbli stark under andra halvåret 2021, trots en mindre nedrevidering jämfört med framtidsbedömningarna i juni. Detta beror på att begränsningsåtgärderna är striktare och att flaskhalsarna i utbudet är mer ihållande än vad som tidigare antagits. Utöver detta bedöms överraskande positiva data under årets första hälft minska utrymmet för en ytterligare kraftig återhämtning under årets andra hälft.

Den reala BNP-tillväxten beräknas förbli stark 2022 och därefter avmattas till en mer normal takt 2023. Den beräknade BNP-banan bygger på ett antal antaganden. Dessa inbegriper en fullständig lättnad av begränsningsåtgärderna i början av 2022, en ytterligare minskning av osäkerheten, ett starkt förtroende efterhand som covid-19-pandemin gradvis klingar av och den globala återhämtningen fortskrider (ruta 2). Dessutom antas de nuvarande leveransavbrotten gradvis avta från och med början av 2022. Vidare förväntas Next Generation EU (NGEU) bidra till fler investeringar i vissa länder. Mer allmänt antas finanspolitik, tillsynspolitik och penningpolitik förbli mycket stödjande och därigenom hindra en stark negativ realfinansiell återkoppling. Totalt sett beräknas den reala BNP-nivån under det fjärde kvartalet 2021 överstiga den nivå som rådde före krisen (diagram 2), ett kvartal tidigare än vad som förväntades i framtidsbedömningarna från juni 2021, och i slutet av 2022 nå en nivå som bara ligger något under den nivå som förväntades före pandemin.

Den privata konsumtionen ses som den viktigaste drivkraften för återhämtningen. Den förväntas öka kraftigt under prognosperioden och under första kvartalet 2022 överstiga den nivå som rådde före krisen. Under andra kvartalet 2021 återhämtade sig den privata konsumtionen mycket starkare än vad som tidigare förväntats, men var fortfarande omkring 6 procent under den nivå som rådde före pandemin. Den överraskande uppgången återspeglar sannolikt både en kraftigare minskning av sparkvoten och en starkare realinkomsttillväxt. Inkomsterna fortsatte till stor del att komma från arbetsinkomster, vilket vanligtvis innebär en relativt sett högre marginell konsumtionsbenägenhet. Den privata konsumtionen torde fortsätta att öka kraftigt under årets andra hälft. Detta är kopplat både till att begränsningsåtgärder lättas och till att stora mängder ackumulerat sparande kan frigöras för att tillfredsställa viss uppdämd efterfrågan. Den privata konsumtionen väntas på medellång sikt fortsätta att överstiga den lägre realinkomsttillväxten i och med att förväntat lägre osäkerhet möjliggör ytterligare avveckling av överskottsbesparingar.

Högre löneinkomster förväntas stödja den reala disponibla inkomsten under hela prognosperioden. I takt med att ekonomin fortsätter att öppnas upp och sysselsättningstillväxten ökar väntas löneinkomster ge ett starkt bidrag till den reala disponibla inkomsten. De finanspolitiska nettotransfereringarna, som har utgjort ett starkt positivt bidrag 2020, kommer däremot att hämma inkomsttillväxten från och med 2021. Detta återspeglar att stödåtgärderna till följd av covid-19 förväntas upphöra. Den beräknat högre konsumentprisinflationen tros också dämpa den reala disponibla inkomsten.

Hushållens sparkvot väntas under 2022 sjunka under den nivå som rådde före krisen i och med att tjänstesektorn åter öppnas upp och motiven för försiktighetssparande förlorar i betydelse. Sparkvoten förväntas sjunka avsevärt under de närmaste kvartalen eftersom andelen påtvingat sparande minskar i samband med att begränsningsåtgärderna väntas lätta. Försiktighetssparandet lär upphöra i takt med att osäkerheten avtar och arbetsmarknaderna förbättras. Sparkvoten bör under 2022 sjunka under den nivå som rådde före krisen och därefter fortsätta att minska något. Den förutspås bli marginellt lägre än vad som förutspåddes i grundscenariot före pandemin, vilket leder till en viss avveckling av tidigare ackumulerade överskott av hushållens sparande. Detta skulle stödja en kraftigt ökad konsumtion. Den roll som ackumulerade besparingar förväntas spela i en konsumtionsåterhämtning minskar dock något på grund av att sparandet koncentreras till rikare och äldre hushåll med lägre konsumtionsbenägenhet.^[3]

Återhämtningen i bostadsinvesteringar väntas tappa fart under prognosperioden. Bostadsinvesteringarna beräknas ha ökat måttligt under andra kvartalet 2021, efter att redan under första kvartalet ha nått samma nivå som rådde före pandemin. På kort sikt bör positiva effekter av Tobins Q, en återhämtning av den disponibla inkomsten, ökat konsumentförtroende och ett högt ackumulerat sparande stödja bostadsinvesteringar under andra halvåret 2021, trots viss motvind på grund av att utbudsbegränsningarna skärps ytterligare. Utvecklingen för bostadsinvesteringar bör gradvis normaliseras under resten av prognosperioden.

Företagsinvesteringar väntas förbli motståndskraftiga och återhämta sig avsevärt under prognosperioden. Under första halvåret 2021 fortsatte företagsinvesteringarna att stiga och återgå till den nivå som rådde före krisen. Denna utveckling gynnades av ökad efterfrågan, gynnsamma finansieringsförhållanden och positiva effekter av Tobins Q. Återhämtningen väntas accelerera under andra halvåret 2021, i takt med att den globala och inhemska efterfrågan återhämtar sig och vinsttillväxten förbättras, också med stöd av gynnsamma finansieringsförhållanden och NGEU:s positiva inverkan. Företagsinvesteringar väntas också under hela prognosperioden få ett uppsving till följd av investeringar med anknytning till digitalisering och övergången till koldioxidsnåla investeringar. Detta gäller även inom bilindustrin, som resultat av miljöbestämmelser och övergången till produktion av elfordon. Sammantaget beräknas företagens investeringar i slutet av 2021 återgå till den nivå som rådde före pandemin.

Tillfälliga flaskhalsar i utbudet ledde till förlorade exportmarknadsandelar under 2021. Efter detta väntas exporten öka i stadig takt, med stöd från en stark utländsk efterfrågan och ökad konkurrenskraft. Den snabbt stigande efterfrågan sedan andra halvåret 2020 väntas orsaka fortsatt obalans mellan den globala utbudskapaciteten och efterfrågeförhållandena under 2021. Denna obalans, covid-19-relaterade nedstängningar och extrema händelser ledde till en kombination av globala logistiska problem och en brist på vissa viktiga insatsvaror, vilket har påverkat euroområdets varuexport negativt. Med fortsatt brist på vissa insatsvaror, mycket höga transportkostnader och långa leveranstider beräknas flaskhalsarna kvarstå under 2021, för att sedan gradvis försvinna från och med början av 2022. Framgångsrika vaccinationsinsatser har lett till att ekonomierna kunnat öppna igen. Under sommaren har tjänstesektorn, särskilt besöksnäringen, återhämtat sig starkt. Den totala aktiviteten inom sektorn ligger dock fortfarande långt under de nivåer som rådde före krisen. När flaskhalsarna dessutom försvinner kommer euroområdets export att kunna ta fart på medellång sikt, eftersom den senaste tidens depreciering av euron har lett till att den utländska efterfrågan ökar starkt och exportens konkurrenskraft stärks. Nettoexporten förväntas ge ett svagt positivt bidrag till den årliga reala BNP-tillväxten under prognosperiodens samtliga tre år.

Arbetslösheten minskade under andra kvartalet 2021 och förväntas vara i stort sett oförändrad resten av året, för att sedan sjunka till den nivå som rådde före krisen i början av 2023. I och med den starkare återhämtningen ökade sysselsättningen mer än väntat under andra kvartalet 2021. Detta ledde till att arbetslösheten minskade. Den tillfälliga bristen på arbetskraft återspeglar både en ökad arbetsomfördelning och vissa obalanser. Detta väntas kortsiktigt påverka arbetsmarknaden för vissa länder och sektorer. Tack vare den starka återhämtningen efter pandemin antas en stor andel av arbetstagarna i permitteringsprogram återgå till reguljär sysselsättning. Från och med 2022 förväntas arbetslösheten därför gradvis minska, för att i början av 2023 understiga den nivå som rådde före krisen.

Under 2021 väntas arbetsproduktivitetsökningen per anställd återhämta sig starkt, för att därefter gradvis normaliseras under prognosperioden. Arbetsproduktivitetsökningen per anställd sjönk kraftigt under 2020, men beräknas sedan ha ökat med 1,5 procent under andra kvartalet 2021 (jämfört med föregående kvartal), bland annat p.g.a. färre personer i permitteringsprogram. Efter att ha nått en topp under tredje kvartalet 2021 beräknas den därefter gradvis minska. Utvecklingen för arbetsproduktiviteten per arbetad timme har däremot varit mycket mer dämpad under pandemin eftersom den totala arbetstiden och BNP-utvecklingen i stort har följt varandra.

Jämfört med framtidsbedömningarna från juni 2021 har den reala BNP-tillväxten reviderats upp för 2021 och är i stort sett oförändrad för 2022 och 2023. Positiva statistiska överhängseffekter från upprevideringar av data 2020 och ett starkare utfall under första halvåret 2021 kompenserar mer än väl för en något svagare återhämtning under andra halvåret 2021. Den lägre återhämtningstakten kan förklaras med att nedstängningsåtgärderna var striktare och flaskhalsarna på utbudssidan mer ihållande än väntat. Prognosen för året som helhet har därför uppreviderats med 0,4 procentenheter. Under återstoden av prognosperioden kompenserar nedåteffekter av denna motvind och högre oljepriser den måttligt positiva effekten av lägre utlåningsräntor, eurons svagare effektiva växelkurs och en starkare utländsk efterfrågan.

2 Utsikter för de offentliga finanserna

Endast ett begränsat antal stimulansåtgärder har tillkommit i grundscenariot efter framtidsbedömningarna från juni 2021. Estimatet av de extraordinära finanspolitiska stimulansåtgärder som vidtagits under 2020 med anledning av pandemin har reviderats upp något, till 4,2 procent av euroområdets BNP. För 2022 är budgetförberedelserna fortfarande inte färdiga. Det har därför inte varit några större förändringar i finanspolitiken efter framtidsbedömningarna från juni 2021. I nuläget beräknas de ytterligare stimulansåtgärderna relaterade till covid-19-krisen och återhämtning fortsatt utgöra 0,2 procent av BNP under 2021. Detta återspeglar uppdaterade uppskattningar av de finanspolitiska kostnaderna för åtgärder, utökade program och nya åtgärder i många länder. Merparten av de ytterligare åtgärderna är temporära och kommer att upphöra under 2022. Det handlar framför allt om subventioner och överföringar till företag.

De diskretionära kris- och återhämtningsrelaterade stimulansåtgärderna beräknas totalt sett utgöra 4,6 procent av BNP 2021, 1,5 procent 2022 och 1,2 procent 2023. Under 2021 består fortfarande merparten av stimulansåtgärderna av subventioner och överföringar. Detta inbegriper även permitteringsprogram som beräknas upphöra nästan helt under 2022. Åtgärder som klassificeras som ”offentlig konsumtion” omfattar framför allt högre hälso- och sjukvårdsutgifter, inbegripet lönekostnader, i samband med vaccinationsinsatserna. På intäktssidan består åtgärderna av sänkta direkta och indirekta skatter. Under 2020 var de ytterligare statliga investeringarna begränsade. Från och med 2021 står de dock för en större andel av stimulanspaketen, främst p.g.a. den pågående NGEU-finansieringen. Vid sidan av de covid-19- och återhämtningsrelaterade åtgärderna har regeringarna i vissa länder infört ytterligare stimulansåtgärder.^[5]

Euroområdets finanspolitiska inriktning (justerad för NGEU-bidrag) beräknas vara expansiv 2021, stramas åt betydligt 2022 och bli i stort sett neutral 2023. Efter den kraftiga expansionen 2020 är den finanspolitiska inriktningen – justerad för NGEU-bidragens effekter på inkomstsidan – fortsatt expansiv under 2021. Mätt utifrån den finanspolitiska inriktningen omfattar 2021 års finanspolitiska stimulansåtgärder även åtgärder som inte är relaterade till covid-19-krisen och återhämtning. Det rör sig främst om åtgärder som inte är direkt kopplade till krisen, bland annat större ökningar av strukturella utgifter och skillnader i metod. De nödåtgärder som vidtogs under 2021 var temporära och pandemin beräknas klinga av. Följaktligen torde den finanspolitiska inriktningen stramas åt betydligt under 2022 och förbli i stort sett neutral under 2023. Jämfört med framtidsbedömningarna från juni 2021 är den finanspolitiska inriktningen något mer expansiv under 2021 och stramas sedan åt under resten av prognosperioden, särskilt under 2022.

Budgetunderskottet i euroområdet beräknas minska något under 2021 och mer markant från och med 2022, då de finanspolitiska utsikterna förbättrats i förhållande till framtidsbedömningarna från juni 2021. Budgetunderskottet har minskat under 2021, vilket återspeglar den förbättrade cykliska komponenten och de lägre räntebetalningarna, som mer än uppväger de ytterligare stimulansåtgärder som inte täcks av NGEU-bidrag. Det kraftigt förbättrade saldot i de offentliga finanserna under 2022 beror främst på att de stimulansåtgärder som infördes i samband med covid-19-krisen avvecklas samt på att konjunkturkomponenten är betydligt mer gynnsam. Under 2023 väntas det aggregerade saldot i de offentliga finanserna förbättras ytterligare till strax under -2 procent av BNP, med en i stort sett neutral finanspolitisk inriktning och bättre konjunkturbetingade förhållanden. Räntebetalningarna beräknas minska ytterligare under prognosperioden och uppgå till 1,0 procent av BNP 2023. Efter den kraftiga ökningen 2020 förväntas den offentliga sektorns samlade skuldsättning i euroområdet nå en topp på cirka 99 procent av BNP under 2021. Den efterföljande minskningen beror främst på gynnsamma tillväxt-/ränteskillnader, men även på underskotts-/skuldanpassning som mer än uppväger de fortsatta, om än minskande, primära underskotten. De finanspolitiska utsikterna har förbättrats jämfört med framtidsbedömningarna från juni 2021. Euroområdets budgetunderskott och skuldutveckling har reviderats nedåt under hela prognosperioden på grund av en gynnsammare konjunkturkomponent och lägre räntebetalningar. Budgetunderskottet och budgetskulden 2023 ligger fortfarande betydligt över 2019 års förkrisnivå, främst på grund av en högre utgiftskvot.

3 Priser och kostnader

HIKP-inflationen beräknas fortsätta att stiga fram till slutet av året, sjunka under första halvåret 2022 och därefter gradvis stärkas (diagram 3). Den samlade inflationen beräknas till i genomsnitt 2,2 procent 2021, med en topp på 3,1 procent under fjärde kvartalet 2021, för att därefter sjunka till i genomsnitt 1,7 procent 2022 respektive 1,5 procent 2023. Ökningen av den totala inflationen 2021 återspeglar uppåteffekter från i huvudsak tillfälliga faktorer, såsom stigande energiinflation till följd av starka baseffekter och avskaffande av den tyska momssänkningen. Stigande insatskostnader till följd av leveransavbrott samt engångshöjningar av priserna på tjänster i samband med lättade covid-19-relaterade restriktioner under sommaren har lett till att inflationen har pressats upp ytterligare. HIKP-vikterna har förändrats, vilket tyder på viss volatilitet i inflationsprofilen 2021. Sett till årsgenomsnittet förväntas de dock endast ha en mindre nedåteffekt på HIKP-inflationen. Dessa tillfälliga faktorer förväntas avta från och med början av 2022. En ytterligare nedåtriktad baseffekt från den kraftiga inflationsuppgången i juli 2021 dämpar också inflationen på årsbasis under tredje kvartalet 2022. Därefter förväntas HIKP-inflationen gradvis öka under återstoden av prognosperioden, med stöd från den väntade ekonomiska återhämtningen. Detta återspeglas i en ökning av HIKP-inflationen exklusive energi och livsmedel under prognosperioden. Bortsett från den tillfälliga inflationsökningen 2021 beräknas det stigande uppåtriktade pristrycket från efterfrågeåterhämtning i kombination med de fortsatt något dämpade och indirekta effekterna av tidigare råvaruprisökningar, bland annat på olja, på medellång sikt kompensera för att pandemins utbudseffekter lett till ett lägre uppåtriktat pristryck. Ökat inhemskt kostnadstryck förväntas vara den främsta drivkraften bakom en starkare underliggande konsumentprisutveckling, medan utvecklingen av det externa pristrycket torde dämpas under den senare delen av prognosperioden. HIKP:s livsmedelsinflation förväntas också öka gradvis. Det måttligt stigande uppåtriktade pristrycket på den samlade inflationen från dessa två HIKP-komponenter uppvägs under 2022 och 2023 till viss del av den förväntade nedgången i HIKP:s energiinflation, kopplat till den nedåtgående kurvan för oljepristerminer.

Enhetsarbetskostnaderna förväntas minska både 2021 och 2022, på grund av fluktuationer i permitteringssystemen, för att sedan öka med 1,4 procent 2023. Under 2020 ledde den kraftiga nedgången i arbetsproduktivitet till betydligt högre kostnader. I och med återhämtningen i arbetsproduktivitet förväntas enhetsarbetskostnaderna sjunka under 2021 och 2022, för att sedan gradvis öka fram till 2023. Permitteringsprogram, som syftar till att trygga sysselsättning, har lett till att både arbetsproduktivitet och tillväxt i ersättning per anställd har fluktuerat mycket. Detta har resulterat i att den årliga ökningstakten för ersättningen per anställd pressats ned under 2020 och till en uppgång under första halvåret 2021. Efterhand som arbetsmarknaderna gradvis återhämtar sig under prognosperioden och effekterna av permitteringsprogrammen avtar, räknar man med att ersättningen per anställd kommer att normaliseras, med en årlig tillväxt på 2,5 procent 2023. Detta är något över de nivåer som rådde före pandemin. Detta återspeglar framför allt den förbättrade arbetsmarknaden under prognosperioden. Den väntade kraftiga inflationsuppgången i euroområdet under andra halvåret 2021 förväntas inte få några betydande följdeffekter på löneutvecklingen på medellång sikt.

Importpriserna förväntas i hög grad påverkas av priserna på olja och icke-oljerelaterade råvaror samt återspegla ett måttligt externt pristryck under den senare delen av prognosperioden. Den årliga tillväxttakten för importdeflatorn förväntas gå från -2,5 procent 2020 till 5,4 procent 2021, vilket till stor del återspeglar prisökningar på olja och andra råvaror, men även andra ökade insatskostnader som är relaterade till utbudsbrist och eurons depreciering. Enligt prognosen dämpas den sedan till 0,8 procent 2023. Utöver vissa förmodade nedgångar i oljepriserna förväntas den globala prisdynamiken i allmänhet förbli måttlig under prognosperioden och bidra till de dämpade utsikterna för externt pristryck.

Jämfört med framtidsbedömningarna från juni 2021 har utsikterna för HIKP-inflationen reviderats upp med 0,3 procentenheter för 2021, med 0,2 procentenheter för 2022 och med 0,1 procentenhet 2023. Upprevideringarna avser HIKP exklusive livsmedel och energi under prognosperioden samt energikomponenten, framför allt under 2021 och 2022, medan livsmedelskomponenten i stort sett är oförändrad. Dessa revideringar återspeglar ett antal olika faktorer: den senaste tidens överraskande positiva data, visst uppåttryck till följd av mer ihållande leveransavbrott, förbättrade efterfrågeutsikter, depreciering av eurons växelkurs samt upprevideringar av tekniska antaganden för oljepriser (ruta 1).