Sökalternativ
Hem Media Förklaringar Forskning och publikationer Statistik Penningpolitik €uron Betalningar och marknader Karriär och jobb
Förslag
Sortera efter

Översikt

Den senaste tidens intensifiering av coronaviruspandemin (covid-19) har försvagat utsikterna för euroområdets aktivitet på kort sikt, men inte påverkat återhämtningen. Trots utökade och striktare begränsningsåtgärder minskade aktiviteten under fjärde kvartalet 2020 betydligt mindre än vad som förutsågs i Eurosystemets framtidsbedömningar från december 2020, främst i och med att man snabbare kan tillämpa ny kunskap, stark tillväxt inom tillverkningssektorn och en återhämtning i utländsk efterfrågan. Även om de nya nedstängningarna har åtföljts av ytterligare finanspolitiska stödåtgärder väntas ännu en aktivitetsnedgång under första kvartalet 2021. Utsikterna för aktiviteten på kort sikt beror på pandemins utveckling, och i synnerhet på hur snabbt och i vilken utsträckning det ökande antalet vaccinationer kan möjliggöra en avveckling av begränsningsåtgärderna. Begränsningsåtgärderna antas nu bli striktare under första halvåret 2021 än vad som antogs i framtidsbedömningarna från december 2020, innan samordnade ansträngningar för att öka vaccinproduktion och -distribution möjliggör lättnader i begränsningsåtgärder och ett slut på hälsokrisen fram till i början av 2022, i linje med de tidigare bedömningarna. Detta, tillsammans med ett betydande stöd från penning- och finanspolitiska åtgärder – delvis från fonden Nästa Generations EU (NGEU) – och en ytterligare återhämtning i utländsk efterfrågan, bör leda till en stark återhämtning från och med andra halvåret 2021. Real BNP väntas överskrida sin nivå före krisen från och med andra kvartalet 2022, ett kvartal tidigare än tidigare beräknat. Utsikterna för real BNP på medellång sikt förväntas således vara i stort sett oförändrade från framtidsbedömningarna från december 2020. Policyåtgärder väntas kunna avvärja stora finansiella amplifieringseffekter och begränsa krisens ekonomiska skadeverkningar, och real BNP väntas ligga 3,3 procent över 2019 års nivå före krisen mot slutet av 2023.[1]

Inflationen kommer att utsättas för betydande volatilitet under de kommande kvartalen, men på medellång sikt torde det underliggande pristrycket förbli dämpat på grund av svag efterfrågan för att sedan endast gradvis stärkas i linje med den ekonomiska återhämtningen. Kombinerade uppåtgående effekter från den senaste tidens oljeprisökningar, upphörandet av den tillfälliga momssänkningen i Tyskland och uppåtriktade överraskningar i data innebär en tillfällig ökning av HIKP-inflationen 2021. Den har reviderats upp med 0,5 procentenheter jämfört med framtidsbedömningarna från december 2020. Även om den stora överraskande goda utvecklingen i HIKP-inflation exklusive energi och livsmedel som observerades i januari 2021 främst verkar bero på tillfälliga effekter, inklusive statistiska faktorer, t.ex. förändringar i HIKP-vikter och prisimputeringar, kommer en liten del sannolikt att ha mer ihållande effekter. Sammantaget förväntas en kraftig återhämtning av HIKP-inflationen, från 0,3 procent 2020 till 1,5 procent 2021, med en topp på 2,0 procent under det sista kvartalet 2021. Den väntas därefter sjunka till 1,2 procent 2022 och stiga till 1,4 procent 2023. Jämfört med Eurosystemets framtidsbedömningar från december 2020 har HIKP-inflationen reviderats upp betydligt för 2021, främst p.g.a. mycket högre oljepriser, något för 2022, men vara oförändrad för 2023.

Vad gäller omvärlden i ECB:s framtidsbedömningar från mars 2021 tas ingen hänsyn till det nyligen godkända finanspolitiska paketet i USA på grund av osäkerhet om paketets storlek, sammansättning och tidsram vid tidpunkten för stoppdatumet. Relaterade risker vad gäller framtidsbedömningarna för ekonomin i USA och euroområdet presenteras i ruta 4.

I och med den fortsatt betydande osäkerheten om pandemins utveckling och eventuella varaktiga ekonomiska skadeverkningar har även denna gång två alternativa scenarier utarbetats. I det milda scenariot förutses en mer framgångsrik vaccinationsprocess med en möjlig utfasning av begränsningsåtgärderna i slutet av 2021, samtidigt som snabbare tillämpning av ny kunskap begränsar de ekonomiska kostnaderna. I detta scenario skulle real BNP öka med 6,4 procent under 2021 och nå sin nivå före krisen under årets tredje kvartal, med en inflationsökning till 1,7 procent 2023. I det allvarliga scenariot däremot förutses en kraftig intensifiering av pandemin, med nya varianter av viruset som också innebär en reducerad effekt av vaccinet. I sådant fall förväntas regeringarna behålla vissa begränsningsåtgärder fram till mitten av 2023, vilket leder till betydande och bestående förluster för den ekonomiska potentialen. Enligt detta scenario skulle real BNP öka med bara 2,0 procent under 2021 och inte nå sin nivå före krisen inom bedömningsperioden, och inflationen skulle vara endast 1,1 procent 2023. Dessa alternativa scenarier beskrivs i kapitel 5.

1 Huvudantaganden som ligger till grund för framtidsbedömningarna

Grundscenariot bygger på antaganden om en snabb uppmjukning i begränsningsåtgärderna från och med andra kvartalet i år och att hälsokrisen upphör i början av 2022. Begränsningsåtgärderna i euroområdet skärptes i början av 2021 och lättnader i dessa lär ske först i slutet av det första kvartalet. I genomsnitt förväntas de vara mer restriktiva än under fjärde kvartalet 2020 och än vad som antogs i framtidsbedömningarna från december 2020. Från andra kvartalet 2021 förutsätts i grundscenariot en snabb uppmjukning av begränsningsåtgärderna främst beroende på samordnade insatser för att påskynda vaccineringen genom att fler vaccin godkänns och genom nya anläggningar för vaccintillverkning. Överlag förväntas begränsningsåtgärderna ha upphört helt i början av 2022, vilket är oförändrat jämfört med de tidigare framtidsbedömningarna. Liknande antaganden om pandemins utveckling görs generellt för omvärlden.

Betydande penning- och finanspolitiska åtgärder, däribland NGEU-paketet, kommer att stödja inkomster, minska antalet förlorade arbetstillfällen och konkurser samt lyckas begränsa en negativ återkoppling mellan realekonomin och de finansiella marknaderna. Utöver de penningpolitiska åtgärder som ECB vidtagit fram till stoppdatumet för framtidsbedömningarna innehåller grundscenariot diskretionära finanspolitiska åtgärder relaterade till covid-19-krisen. Dessa uppgår till runt 4½ procent av BNP 2020 och 3¼ procent av BNP 2021 (avsnitt 3). Statliga lån och garantier eller kapitaltillskott bör bidra till att mildra likviditetsbegränsningar. Vidare har tillsyns- och makrotillsynspolitiken frigjort bankkapital för att absorbera förluster och stödja kreditflödet till realekonomin genom kapitalbuffertar, vägledning för att minska procykliska avsättningar och åtgärder för att bevara bankernas förlustabsorberande kapacitet. Framför allt antas de penning- och finanspolitiska åtgärderna och tillsynsåtgärderna i bred utsträckning kunna hjälpa till att undvika allvarlig återkoppling mellan realekonomin och de finansiella marknaderna under hela bedömningsperioden.

Ruta 1
Tekniska antaganden om räntor, råvarupriser och växelkurser

Jämfört med framtidsbedömningarna från december 2020 omfattar de nuvarande tekniska antagandena högre långa räntor, betydligt högre oljepriser och en något svagare effektiv växelkurs för euron. De tekniska antagandena om räntor och råvarupriser baseras på marknadsförväntningar med stoppdatum den 16 februari 2021. De korta räntorna avser tremånaders Euribor, med marknadsförväntningar härledda från terminsräntor. Beräkningsmetoden ger en genomsnittsnivå för de korta räntorna på -0,5 procent 2021 och 2022 och -0,4 procent 2023. Marknadens förväntningar för de nominella tioåriga statsobligationsräntorna i euroområdet tyder på en genomsnittlig årsnivå på 0,0 procent 2021, 0,1 procent 2022 och 0,3 procent 2023.[2] Jämfört med framtidsbedömningarna från december 2020 har marknadens förväntningar för korta räntor stigit marginellt för 2023, medan marknadens förväntningar på de nominella tioåriga statsobligationsräntorna i euroområdet har ökat med 10 till 20 räntepunkter för 2021–2023.

När det gäller råvarupriser görs antagandet baserat på genomsnittet av terminsmarknaderna under den tvåveckorsperiod som slutade på stoppdatumet den 16 februari 2021. På grundval av detta antas priset på Brentråolja stiga från 42,3 US-dollar per fat 2020 till 59,3 US-dollar 2021 och sedan sjunka till 53,7 US-dollar till 2023. Detta innebär att oljepriserna i US-dollar, jämfört med framtidsbedömningarna från december 2020, är omkring 35 procent högre 2021 och 14 procent högre 2023, medan oljepristerminskurvan har blivit nedåtgående i motsats till den uppåtlutande kurvan som ligger till grund för de tidigare framtidsbedömningarna. Priserna i US-dollar på andra råvaror än energi väntas återhämta sig starkt under 2021 men sedan sjunka något under resten av bedömningsperioden.

De bilaterala växelkurserna väntas under bedömningsperioden vara oförändrade på de genomsnittliga nivåer som rådde under tvåveckorsperioden fram till stoppdatumet den 16 februari 2021. Detta implicerar en genomsnittlig växelkurs på 1,21 US-dollar per euro under perioden 2021–2023, vilket är 2 procent högre än antagandet i framtidsbedömningarna från december 2020. Antagandet om eurons effektiva växelkurs har reviderats ned med 0,2 procent sedan ECB:s framtidsbedömningar i december 2020.

Tekniska antaganden

2 Den reala ekonomin

Real BNP minskade under fjärde kvartalet 2020, men med betydligt mindre än väntat. Real BNP minskade med 0,7 procent under det fjärde kvartalet, vilket var betydligt mindre än de -2,2 procent som förutspåddes i grundscenariot i december 2020 och till och med mindre än vad som förutsågs i det milda scenariot. Trots att begränsningsåtgärderna är striktare än väntat beror denna överraskande utveckling förmodligen delvis på starkare utländsk efterfrågan än beräknat, men verkar också återspegla effekter av snabbare tillämpning av ny kunskap då aktörer anpassar sig bättre till begränsningsåtgärderna inom alla ekonomiska sektorer. Sammantaget var nivån på real BNP under fjärde kvartalet 2020 4,9 procent under nivån för fjärde kvartalet 2019.

Diagram 1

Euroområdets reala BNP

(procentuella förändringar på kvartalsbasis, säsongs- och kalenderjusterade data)

Anm.: Med anledning av en exempellös volatilitet i real BNP under 2020 visar diagrammet en annan skala från början av 2020. Den vertikala linjen visar början på bedömningsperioden. Diagrammet visar inte intervallen runt framtidsbedömningarna. Detta beror på att standardberäkningen av intervallen (baserat på historiska prognosfel) under rådande omständigheter inte skulle ge någon tillförlitlig indikation om den unika osäkerheten kring de nuvarande framtidsbedömningarna. För att bättre illustrera den rådande osäkerheten anges istället i avsnitt 5 alternativa scenarier baserade på olika antaganden om den framtida utvecklingen av covid-19-pandemin, samt därav följande begränsningsåtgärder.

Begränsningsåtgärderna i början av 2021 väntas leda till ytterligare en liten minskning i real BNP under det första kvartalet, följt av en blygsam ökning under andra kvartalet. Med ett stigande antal nya covid-19-fall och hotet om ännu en våg orsakad av virusmutationer både förlängde och skärpte många euroländer sina nedstängningsåtgärder ytterligare i början av 2021. Prognosmodeller inriktade på kort sikt och baserade på tillgängliga data vid stoppdatumet, såsom inköpschefsindex (vilket uppgick till 48,1 i februari) och andra högfrekventa indikatorer, pekar också mot en dämpad nedgång i real BNP under det första kvartalet. Liksom under det fjärde kvartalet 2020 förväntas begränsningsåtgärderna endast leda till få störningar i tillverkningssektorn, men fortsätta att tynga tjänstesektorn. Nyligen aviserade riktade finanspolitiska åtgärder till stöd för de sektorer som påverkas av nedstängningen kommer sannolikt också att minska den totala aktivitetsnedgången. Sammantaget förväntas real BNP minska med 0,4 procent under det första kvartalet 2021 (jämfört med en ökning på 0,6 procent i framtidsbedömningarna från december 2020) och öka med 1,3 procent under det andra kvartalet (jämfört med 1,7 procent i föregående framtidsbedömningar).

En kraftig återhämtning i aktivitet förutses för andra halvåret 2021 allt eftersom begränsningsåtgärderna avtar. Den förväntade återhämtningen baseras på antagandet om en snabb uppmjukning av begränsningsåtgärderna, en ytterligare minskad osäkerhet, starkare tillförsikt mot bakgrund av förväntningar om en snabb vaccineringsprocess, fortsatt kraftig återhämtning av utländsk efterfrågan, mer expansiv finans- och penningpolitik samt effekterna av viss uppdämd efterfrågan. Denna återhämtning kommer främst att bero på inhemsk efterfrågan, i synnerhet privatkonsumtion. Under det andra kvartalet 2022 förväntas real BNP överskrida nivån före krisen från det fjärde kvartalet 2019 för att under det sista kvartalet av bedömningsperioden ligga 3,3 procent över sin nivå före krisen.

Tabell 1

Makroekonomiska framtidsbedömningar för euroområdet

(årliga procentuella förändringar)

Anm.: Real BNP och komponenter, enhetsarbetskraftskostnader, ersättning per anställd samt arbetsproduktivitet avser säsongs- och kalenderjusterade uppgifter. Siffrorna kan skilja sig från Eurostats senaste publikationer på grund av uppgifter som publicerats efter stoppdatumet för framtidsbedömningarna. Tabellen visar inte intervallen runt framtidsbedömningarna. Detta beror på att standardberäkningen av intervallen (baserat på historiska prognosfel) under rådande omständigheter inte skulle ge någon tillförlitlig indikation om den unika osäkerheten kring de nuvarande framtidsbedömningarna. För att bättre illustrera den rådande osäkerheten anges istället i avsnitt 5 alternativa scenarier baserade på olika antaganden om den framtida utvecklingen av covid-19-pandemin, samt därav följande begränsningsåtgärder.
1) Handel inom euroområdet ingår.

2) Delindexet är baserat på uppskattningar av faktiska effekter av indirekta skatter. Dessa kan skilja sig från Eurostats uppgifter, som utgår från ett fullständigt och omedelbart genomslag av indirekta skatteeffekter på HIKP.
3) Beräknat som den offentliga sektorns budgetsaldo, rensat för kortvariga effekter i konjunkturcykeln och tillfälliga åtgärder enligt Europeiska centralbankssystemets (ECBS) definition av tillfällig.
4) Den finanspolitiska inriktningen mäts som förändringen av det konjunkturjusterade primärsaldot exklusive statligt stöd till finanssektorn. Siffrorna justeras också för förväntade NGEU-bidrag på intäktssidan.

Privatkonsumtionen förväntas återhämta sig kraftigt under 2021 och därefter förbli den viktigaste drivkraften för återhämtningen. Efter en robust men ofullständig återhämtning under det tredje kvartalet 2020 minskade privatkonsumtionen igen under fjärde kvartalet 2020 mot bakgrund av ytterligare nedstängningar och begränsningsåtgärder, och var den främsta drivkraften bakom den förnyade nedgången i ekonomisk aktivitet. Denna nya konsumtionsnedgång var dock mindre än tidigare väntat, vilket möjligtvis återspeglar användningen av mer riktade begränsningsåtgärder och anpassningseffekter i privata hushåll (t.ex. ökad näthandel). De kraftiga fluktuationerna och den allmänna nedgången i privatkonsumtion under 2020 står i kontrast till den mer begränsade utvecklingen av real disponibel inkomst, stabiliserad genom statligt stöd, med betydande förändringar i sparkvoten som följd. Framöver väntas privatkonsumtionen minska ytterligare under det första kvartalet 2021 till följd av ännu striktare begränsningsåtgärder, vilket leder till ännu en liten ökning i sparkvoten. Privatkonsumtionen beräknas fortsätta sin återhämtning från andra kvartalet 2021 och passera sin nivå före krisen under tredje kvartalet 2022. Denna återhämtning lär stödjas av att osäkerheten successivt minskar och sparkvoten gradvis närmar sig nivån före krisen, eftersom både framtvingade och förebyggande besparingar väntas minska. Ökad arbetslöshet och minskade finanspolitiska nettotransfereringar lär dock sannolikt bromsa återhämtningen.

Den kraftiga och plötsliga nedgången i bostadsinvesteringar under 2020 väntas gradvis vända under bedömningsperioden. Bostadsinvesteringarna ökade med 0,5 procent under det fjärde kvartalet 2020 men låg fortfarande nästan 3 procent under prepandemiska nivåer. Framöver, med bostadsprisinflation över bostadskostnaderna, positiva effekter av Tobins Q och förstärkning i disponibel inkomst torde bostadsinvesteringar främjas. På medellång sikt och under större delen av bedömningsperioden lär dock svagt konsumentförtroende och högre arbetslöshet jämfört med före krisen dämpa återhämtningen av bostadsinvesteringarna, som förväntas återgå till sin nivå före krisen i slutet av 2022.

En betydande återhämtning förväntas i företagsinvesteringar under 2021 och 2022, och de når sin nivå före krisen i början av 2022. De beräknas ha återhämtat sig betydligt under andra halvåret 2020 och därmed delvis hämtat sig från ett svagt första halvår. Efter ännu en liten nedgång under det första kvartalet 2021 p.g.a. svag total aktivitet, förväntas en ytterligare återhämtning under andra kvartalet 2021. Detta i takt med att global och inhemsk efterfrågan repar sig och vinstökningen åter blir positiv och med stöd från sannolikt gynnsamma finansieringsvillkor och positiva effekter på företagsinvesteringar från NGEU-planen.

Icke-finansiella företags bruttoskuldsättning, som ökade kraftigt under 2020, förväntas minska måttligt men ligga kvar över sin nivå före krisen i slutet av bedömningsperioden. Ökningen av bruttoskulden berodde på en skarp nedgång i företagsvinster under den första nedstängningen och det därav ökade utnyttjandet av skuldfinansiering för att kompensera för likviditetsunderskott. Framöver väntas företagens bruttoskuld, efter ännu en liten ökning på kort sikt, sjunka måttligt och under 2023 vara betydligt över den redan före krisen förhöjda nivån. Ökningen i bruttoskuldkvoten lär begränsa tillväxten av företagsinvesteringar under bedömningsperioden oaktat stora kontantinnehav, eftersom företagen måste återställa sina balansräkningar. Samtidigt bör eventuella orosmoment gällande skuldnivåer lindras av bruttoräntebetalningar. Dessa väntas öka endast måttligt under de kommande åren från rekordlåga nivåer.

Ruta 2
Omvärlden

Under andra halvåret 2020 återhämtade sig den globala ekonomin snabbare än väntat från den pandemirelaterade lågkonjunkturen. Den globala investeringsaktiviteten, som gagnas av gynnsamma finansieringsvillkor i ett läge med starkt penningpolitiskt stöd, ligger redan nära sin prepandemiska nivå. Återhämtningen i global konsumtion stöds av finanspolitiska åtgärder för att öka inkomster och bevara arbetstillfällen men släpar efter, eftersom de rådande begränsningsåtgärderna påverkar kontaktintensiva tjänster. Global real BNP-tillväxt (exklusive euroområdet) återhämtade sig kraftigt med 7,4 procent under det tredje kvartalet 2020, vilket var 0,7 procentenheter mer än väntat i framtidsbedömningarna från december 2020. En mer dynamisk återhämtningstakt observerades i både avancerade ekonomier och tillväxtekonomier. Efter denna V-formade kurva förväntas återhämtningen i global ekonomisk aktivitet fortsätta under det fjärde kvartalet 2020 i en robust men mer måttlig takt på 2,1 procent, vilket fortfarande är starkare än i föregående framtidsbedömningar.

Återhämtningen stötte på intensifierad motvind när den globala pandemin förvärrades vid årsskiftet. Fler nya infektioner ledde till att regeringarna återinförde strängare nedstängningar, särskilt i avancerade ekonomier. Begränsningsåtgärderna i tillväxtekonomier skärptes mindre. Sammantaget innebär dock de återinförda nedstängningarna ett bakslag för den globala tillväxten under det första kvartalet 2021. Detta framgår av s.k. high-frequency trackers av ekonomisk aktivitet i viktiga avancerade ekonomier. Globalt PMI-index (exklusive euroområdet), både sammansatt och för tillverkningssektorn låg över det långsiktiga genomsnittet i februari. Detta gav vissa tecken på svagare aktivitet framöver. Exempelvis minskade nya exportorder under det expansiva tröskelvärdet i januari för första gången sedan september 2020 och höll sig där i februari.

Handelsavtalet mellan EU och Förenade kungariket och det amerikanska finanspolitiska stimulanspaketet på 0,9 biljoner US-dollar i december 2020 innebär dock starkare utsikter för den globala tillväxten 2021, medan de ytterligare finanspolitiska stimulansåtgärder som nyligen godkändes av USA:s kongress utgör en uppåtrisk för USA och de globala ekonomierna. Handelsavtalet mellan EU och Förenade kungariket ersätter antagandet om ett avtalslöst brexit som låg till grund för framtidsbedömningarna från december 2020. I avtalet säkerställs tullfri handel med varor och nollkvoter mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket (som i CETA-avtalet med Kanada), vilket ökar aktiviteten och handeln i den brittiska ekonomin under bedömningsperioden. I USA uppgår de finanspolitiska stimulansåtgärder som man enades om i december 2020 till 0,9 biljoner US-dollar (4,4 procent av BNP). Detta förväntas öka den reala BNP-tillväxten med mer än 1 procentenhet 2021. Det nyligen godkända ytterligare finanspolitiska paketet på totalt 1,84 biljoner US-dollar har inte beaktats i grundscenariot och utgör därför en viktig uppåtrisk i förhållande till det nuvarande grundscenariot (ruta 4).

Totalt förväntas global BNP (exklusive euroområdet) öka med 6,5 procent 2021, för att sedan minska till 3,9 procent och 3,7 procent under 2022 respektive 2023. Detta följer den beräknade minskningen på 2,4 procent i global real BNP-tillväxt under 2020. Tillväxten har reviderats upp med 0,7 procentenheter för 2021. Detta beror på att överraskningseffekter mot slutet av förra året och mer stödjande ekonomisk politik endast delvis uppvägs av negativa effekter på tillväxten från strängare begränsningsåtgärder.

Med tanke på fjolårets djupa globala recession har världshandeln med varor varit relativt motståndskraftig. Tjänstehandeln är dock fortsatt dämpad. Detta beror främst på att den totala ekonomiska nedgången har påverkat den mindre handelsintensiva tjänstesektorn mer, och att utbyte mellan tjänste- och varukonsumtion i avancerade ekonomier sannolikt har gett stöd till varuhandeln under pandemikrisen. Detta stöds av inkommande data som tyder på att den globala importen av varor återgick till sin prepandemiska nivå i november 2020. Även om återhämtningen i den globala varuhandeln var snabb påverkades handeln och bristande produktutbud negativt av snäv transportkapacitet och stigande transportkostnader. Detta signalerar risker för de globala leveranskedjorna. Sådana faktorer framgår av förlängda leveranstider för leverantörerna och de kommer sannolikt att påverka varuhandeln inom en snar framtid. Samtidigt begränsas internationella resetjänster, som står för omkring 7 procent av den globala handeln med varor och tjänster, fortfarande av pandemin och därmed sammanhängande reserestriktioner.

Den globala importtillväxten (exklusive euroområdet) har reviderats upp avsevärt för 2021. Importen väntas öka med 9,0 procent under 2021 och därefter minska till 4,1 procent och 3,4 procent under 2022 respektive 2023. Jämfört med framtidsbedömningarna från december 2020 har den globala importen, och i synnerhet euroområdets utländska efterfrågan, uppreviderats kraftigt mot bakgrund av handelsavtalet mellan EU och Förenade kungariket och, i mindre utsträckning, en förväntad starkare återhämtning i avancerade ekonomier. Detta pekar mot att utländsk efterfrågan på export från euroområdet ökar med 8,3 procent i år och med 4,4 procent och 3,2 procent under 2022 respektive 2023, vilket resulterar i en betydande upprevidering för 2021 och en mindre revidering för 2022.

Omvärlden

(årliga procentuella förändringar)

1) Beräknat som ett viktat genomsnitt av importen.
2) Beräknat som ett viktat genomsnitt av euroområdets handelspartners import.

Återhämtningen i utländsk efterfrågan förväntas upprätthålla exporttillväxten, vilket leder till ett positivt bidrag från nettohandeln 2021 som därefter blir neutralt. Stödet från stark utländsk efterfrågan upprätthöll återhämtningen i euroområdets export, som uppvisade en stark tillväxt under fjärde kvartalet 2020 trots återinförandet av restriktioner. Samtidigt som ett skifte i efterfrågan från tjänster till konsumtionsvaror stärkte euroområdets industriexport förblev återhämtningen i exporten av tjänster, särskilt resetjänster, dämpad. Från och med 2021 bör den kraftiga utländska efterfrågan bromsa exporttillväxten. Samtidigt lär covid-19-relaterad osäkerhet, flaskhalsar i logistiksektorerna och förluster i konkurrenskraft i fråga om exportpriserna p.g.a. eurons tidigare appreciering ha en dämpande effekt. Eftersom pandemins kraft tynger ned den inhemska efterfrågan förväntas importen öka mindre än exporten 2021, vilket innebär att handelsnettots bidrag till BNP kommer att bli positivt 2021 men vara i stort sett neutralt 2022 och 2023.

Efter upprepade positiva överraskningar är utsikterna på arbetsmarknaden starkare än beräknat i framtidsbedömningarna från december 2020, och endast små ökningar i arbetslöshet förväntas under de kommande kvartalen. Arbetslösheten ökade från 7,4 procent under det andra kvartalet 2020 till 8,2 procent under det fjärde kvartalet, vilket var ytterligare en överraskning jämfört med den siffra på 8,8 procent som förväntades i framtidsbedömningarna i december efter överskattningar i de två föregående framtidsbedömningarna. Överraskningen berodde återigen på att sysselsättningen var mycket mer motståndskraftig och på en oväntad ökning av antalet arbetstagare i permitteringsprogram efter den andra vågen nedstängningsåtgärder. Under fjärde kvartalet 2020 låg sysselsättningen dock fortfarande 1,9 procent under den nivå som noterades under fjärde kvartalet 2019. I takt med att arbetsmarknaden börjar normaliseras och permitteringsprogrammen upphör väntas arbetslösheten stiga ytterligare till en topp på 8,7 procent under andra kvartalet 2021 (nedreviderat från 9,5 procent i framtidsbedömningarna från december 2020) och därefter sjunka till 7,5 procent i slutet av 2023 när ekonomin återhämtar sig. Denna prognos förutsätter att en stor del av arbetstagarna i permitteringsprogram kan återgå till reguljär sysselsättning. I slutet av bedömningsperioden förväntas arbetslösheten och antalet sysselsatta närma sig, men inte riktigt nå, nivån före krisen.

Ökningen i arbetsproduktivitet per anställd beräknas återhämta sig från början av 2021. Efter återhämtningen från den kraftiga nedgången under första halvåret 2020 minskade arbetsproduktiviteten per anställd igen under fjärde kvartalet. Anledningen till detta är intensifierade begränsningsåtgärder och den därmed förknippade ökningen av permitteringsprogram i många länder. Ökningen i arbetsproduktivitet per anställd beräknas återhämta sig under första halvåret 2021 för att därefter gradvis dämpas under återstoden av bedömningsperioden. Tillväxtprofilen i fråga om produktivitet per arbetad timme har varit mycket mer dämpad under pandemin eftersom den totala arbetstiden väntas följa BNP-utvecklingen. I slutet av bedömningsperioden förväntas produktiviteten per arbetad timme gradvis öka för att hamna på cirka 3 procent över nivån före krisen.

Jämfört med framtidsbedömningarna från december 2020 är profilen för årlig real BNP-tillväxt i stort sett oförändrad, vilket återspeglar flera faktorer som tar ut varandra. Den i stort sett oförändrade prognosen för real BNP-tillväxt 2021 återspeglar de svagare utsikterna på kort sikt, främst p.g.a. förlängd nedstängning, vilket uppväger den överraskande utvecklingen under fjärde kvartalet 2020 och vissa upprevideringar för andra halvåret 2021. Upprevideringarna beror på en starkare förväntad återhämtning, eftersom de striktare begränsningsåtgärderna under det första halvåret lär hävas snabbare än vad som förutsågs i framtidsbedömningarna från december. Dessutom stöds tillväxten av den positiva effekten från starkare utländsk efterfrågan och ytterligare finanspolitiska stimulansåtgärder. Under 2022 lär en viss positiv överföring från den kraftigare återhämtningen under andra halvåret 2021 uppväga en negativ effekt från antagandena, särskilt högre oljepriser och upphävandet av det ytterligare finanspolitiska stödet under 2021.

3 Utsikter för de offentliga finanserna

Efter den kraftiga finanspolitiska expansionen 2020 förväntas fortsatt finanspolitiskt stöd mildra de makroekonomiska effekterna av covid-19-krisen under 2021 och ytterligare stödja återhämtningen. Under 2020 bedöms de statliga finanspolitiska stimulansåtgärder som vidtagits till följd av pandemin uppgå till omkring 4¼ procent av BNP, vilket är något lägre än antagandena i framtidsbedömningarna från december 2020. Vad gäller 2021 har statliga nödåtgärder förlängts mot bakgrund av den nya omgången nedstängningsåtgärder. Vidare har de utvidgats i omfattning eller så har nya stödåtgärder antagits och beräknas uppgå till totalt 3¼ procent av BNP. De flesta av de nya åtgärderna är tillfälliga och väntas upphöra under 2022. Vissa har förlängts ytterligare, och tillsammans med andra återhämtningsåtgärder, däribland NGEU-finansierade utgifter[3], innebär detta en årlig stimulans på cirka 1½ procent av BNP under perioden 2022–2023. När det gäller sammansättning utgörs merparten av stödet för 2021, liksom under 2020, av ytterligare utgifter i form av subventioner och transfereringar till företag, även inom ramen för permitteringsprogram, samt ökad offentlig konsumtion. På intäktssidan består åtgärderna främst av ytterligare sänkningar av direkta och indirekta skatter. Ytterligare statliga investeringar var begränsade under 2020 men har en högre andel fr.o.m. 2021, framför allt på grund av finansiering från NGEU-bidrag. Efter anpassning till effekterna från NGEU-bidragen beräknas den finanspolitiska inriktningen[4] vara i stort sett neutral under 2021, och den tidigare förväntade åtstramningen har nu skjutits upp till 2022.

Efter den kraftiga nedgången 2020 till -7,2 procent av BNP förväntas euroområdets budgetsaldo återhämta sig något under 2021 och ligga på -2,4 procent av BNP 2023. Förbättringen i budgetsaldot under 2021 återspeglar en minskning i det konjunkturrensade primära underskottet då en del av de ytterligare utgifterna förväntas bli finansierade med bidragsintäkter från NGEU, samt en något bättre konjunkturdel och lägre räntebetalningar. Den större förbättringen av saldot i de offentliga finanserna under 2022 beror främst på en ytterligare avveckling av stimulansåtgärderna och en gynnsammare konjunkturdel. Slutligen väntas det aggregerade saldot i de offentliga finanserna förbättras ytterligare till -2,4 procent av BNP under 2023, med en i stort sett neutral finanspolitisk inriktning och bättre konjunkturbetingade förhållanden. Räntebetalningarna beräknas minska ytterligare under bedömningsperioden och uppgå till 1,1 procent av BNP 2023. Jämfört med framtidsbedömningarna från december 2020 har euroområdets budgetsaldo justerats upp, med undantag för 2021, då den tillfälliga ytterligare stimulansen uppväger de förbättrade konjunkturförhållandena och baseffekten av en mindre expansiv finanspolitik 2020.

Euroområdets skuld förväntas nå en topp på 98 procent av BNP under 2021 och därefter minska något. Nedgången under perioden 2022–2023 beror främst på gynnsamma tillväxt-/ränteskillnader som mer än uppväger de fortsatta, om än minskande, primära underskotten.

4 Priser och kostnader

HIKP-inflationen väntas öka skarpt från 0,3 procent 2020 till ett genomsnitt på 1,5 procent 2021 med en topp på 2,0 procent under årets fjärde kvartal, och därefter minska till 1,2 procent 2022 för att sedan stiga till 1,4 procent 2023 (diagram 2). HIKP-inflationen ökade betydligt i januari 2021 till 0,9 procent från -0,3 procent i december 2020. Detta drevs främst av en skarp ökning av HIKP-inflationen exklusive energi och livsmedel som delvis berodde på en betydande förändring av HIKP-vikterna, vilket avspeglade förändrade konsumtionsbeteenden i samband med pandemin 2020.[5] Utöver effekterna från viktförändringar återspeglade även den markanta uppgången i den totala inflationen ett antal tillfälliga faktorer: slutet på den tillfälliga momssänkningen i Tyskland, förseningar i försäljningsperioderna i vissa länder och effekterna av den senaste tidens stigande oljepriser på HIKP:s energiinflation. Dessutom tyder en betydande andel av de imputerade priserna för HIKP-inflationen exklusive livsmedel och energi i januari 2021 (18 procent) på en större osäkerhet än vanligt när det gäller det faktiska pristrycket i ekonomin. Om man blickar framåt förväntas HIKP-inflationen stiga till 2,0 procent under fjärde kvartalet 2021. I takt med att effekterna från tillfälliga faktorer försvinner från årstakten förväntas inflationen sjunka tillbaka till 1,0 procent i början av 2022, och därefter gradvis öka till 1,4 procent 2023.[6] Efter en stark svängning från -6,8 procent 2020 till 6,1 procent 2021 förväntas ett i stort sett neutralt bidrag från HIKP:s energiinflation till den totala HIKP-inflationen under 2022 och 2023. HIKP:s livsmedelsinflation 2021 väntas vända sin covid-relaterade ökning under 2020, men kommer att öka igen från mitten av 2022 till 1,9 procent 2023.

HIKP-inflationen exklusive energi och livsmedel förväntas öka från 0,7 procent 2020 till 1,3 procent 2023, vilket visar en stark volatilitet kvartalsvis under 2021 och 2022. Denna volatilitet beror särskilt på förändringar i HIKP-vikter och effekter av indirekta skatter, som förväntas leda till en bottennivå i HIKP-inflationen exklusive energi och livsmedel under sommaren, följt av en ganska kraftig uppgång under sista kvartalet 2021. Om man bortser från effekterna av viktförändringar och förändringar i de indirekta skatterna förväntas den underliggande inflationen gradvis stärkas i samband med den pågående ekonomiska återhämtningen.

Diagram 2

HIKP i euroområdet

(årliga procentuella förändringar)

Anm.: Den vertikala linjen visar början på bedömningsperioden. Diagrammet visar inte intervallen runt framtidsbedömningarna. Detta beror på att standardberäkningen av intervallen (baserat på historiska prognosfel) under rådande omständigheter inte skulle ge någon tillförlitlig indikation om den unika osäkerheten kring de nuvarande framtidsbedömningarna. För att bättre illustrera den rådande osäkerheten anges istället i avsnitt 5 alternativa scenarier baserade på olika antaganden om den framtida utvecklingen av covid-19-pandemin, med tillhörande begränsningsåtgärder.

Permitteringsprogram innebär stark volatilitet i ökningen av ersättning per anställd, men dämpar samtidigt inverkan av förändringarna i den ekonomiska aktiviteten på företagens lönekostnader. Dessa program påverkar framför allt ersättningen per anställd under 2021. Programmen skyddar sysselsättningen samtidigt som antalet arbetade timmar minskar markant, vilket innebär att den årliga ökningstakten för ersättningen per anställd pressas ned. I takt med att effekten från dessa program gradvis avtar och utvecklingen på arbetsmarknaden normaliseras, förväntas tillväxten i ersättning per anställd gradvis öka till 2,3 procent under 2023, något över de nivåer som sågs före pandemin.

Efter kraftiga fluktuationer 2021 väntas ökningen av enhetsarbetskostnaderna på det hela taget endast ge ett dämpat inflationstryck. De kraftiga fluktuationerna återspeglar i hög grad den förväntade produktivitetsutvecklingen snarare än löneutvecklingen. Under 2021 och 2022 väntas ökningen av enhetsarbetskostnaderna bli negativ. Även om produktionen återhämtar sig är arbetsmarknader fortsatt trögrörliga under 2021 samt även under 2022, om än i mindre utsträckning. Efter dessa båda år torde ökningen återigen bli något positiv 2023.

Importpriserna förväntas i hög grad påverkas av oljeprisutvecklingen och återspegla ett måttligt externt pristryck under den senare delen av bedömningsperioden. Den årliga tillväxttakten för importdeflatorn förväntas gå från -1,6 procent 2020 till 3,3 procent 2021, främst p.g.a. oljeprisökningarna, innan den saktar in till en mer måttlig takt på omkring 1 procent. Förutom högre oljepriser återspeglar den positiva importprisinflationen från och med 2021 också ett visst ökat pristryck från råvarupriserna exklusive energi, samt positiva effekter av att den globala överkapaciteten minskar i takt med att världsekonomin återhämtar sig.

Jämfört med framtidsbedömningarna från december 2020 har utsikterna för HIKP-inflationen reviderats upp för 2021 och 2022 men är oförändrade för 2023. HIKP:s energiinflation har justerats upp för 2021 och ned för 2022 och 2023, vilket återspeglar det antagande som är inbäddat i oljepristerminskurvan. HIKP:s livsmedelsinflation har reviderats ned för 2021 baserat på svagare data, men reviderats upp för 2022 och 2023 i linje med antaganden om starkare livsmedelspriser. HIKP-inflationen exkl. energi och livsmedel har reviderats upp marginellt under bedömningsperioden p.g.a. den senaste tidens överraskningar i data, som till stor del bedöms bero på tillfälliga faktorer och något högre inflationsförväntningar inom den privata sektorn.

Ruta 3
Prognoser av andra institut

Ett antal prognoser för euroområdet offentliggörs av olika institut, både av internationella organisationer och av den privata sektorn. Dessa prognoser är dock inte helt jämförbara med varandra eller med de makroekonomiska framtidsbedömningarna av ECB-experter eftersom de avslutats vid olika tidpunkter. De baserades sannolikt också på olika antaganden om den framtida utvecklingen av covid-19-pandemin. Dessutom används i dessa prognoser olika metoder för att beräkna antaganden om finanspolitiska, finansiella och externa variabler, inklusive oljepriser och priser på andra råvaror. Slutligen finns det skillnader mellan metoderna för beräkning av kalenderjusteringar i de olika prognoserna (se tabellen).

Framtidsbedömningarna från mars 2021 är i stort sett jämförbara med andra tillväxtprognoser. Inflationen för 2021 är högre än i de övriga prognoserna men i stort sett i linje därefter. Framtidsbedömningarna för tillväxt från mars ligger inom intervallet för andra prognoser för 2021, men i den övre änden för 2022–2023. När det gäller inflationen ligger framtidsbedömningarna från mars 2021 märkbart högre, vilket sannolikt beror på att de senaste höjningarna av oljepriserna och resultatet från januari 2021 har inkluderats. För återstoden av bedömningsperioden är prognosen från mars 2021 i stort sett i linje med andra prognosmakare.

Jämförelse mellan de senaste prognoserna för euroområdets reala BNP-tillväxt och HIKP-inflation

(årliga procentuella förändringar)

Källor: MJEconomics for the Euro Zone Barometer, 18 februari 2021, data för 2023 är från enkäten i januari 2021; Consensus Economics Forecasts, 11 februari 2021, data för 2023 är från enkäten i januari 2021; European Commission Winter 2021 Interim Economic Forecast; ECB Survey of Professional Forecasters, för första kvartalet 2021, gjord mellan 7–11 januari 2021; OECD March 2021 Economic Outlook Interim Report for real GDP growth, OECD December 2020 Economic Outlook No 108 for HICP inflation; IMF World Economic Outlook, 26 januari 2021.
1) ECB:s och Eurosystemets makroekonomiska framtidsbedömningar avser tillväxtsiffror på årsbasis som är kalenderjusterade medan Europeiska kommissionen och IMF rapporterar tillväxtsiffror på årsbasis som inte är kalenderjusterade. För andra prognoser anges inte om uppgifterna är kalenderjusterade eller ej. Tabellen visar inte intervallen runt ECB:s framtidsbedömningar. Detta beror på att standardberäkningen av intervallen (baserat på historiska prognosfel) under rådande omständigheter inte skulle ge någon tillförlitlig indikation om den unika osäkerheten kring de nuvarande framtidsbedömningarna. För att bättre illustrera den rådande osäkerheten anges istället i avsnitt 5 alternativa scenarier baserade på olika antaganden om den framtida utvecklingen av covid-19-pandemin, med tillhörande begränsningsåtgärder.

Ruta 4
Risker i utsikterna för USA och euroområdet relaterade till ”American Rescue Plan”

Den 10 mars 2021 godkände den amerikanska kongressen Biden-administrationens räddningsplan (”American Rescue Plan”) och antog, med vissa ändringar, den nya administrationens första lagstiftningsprioritering. Det tillhörande finanspolitiska paketet är mycket djärvt och uppgår till totalt 1,84 biljoner US-dollar (8,8 procent av BNP 2020). Räddningsplanen ingår inte i bedömningens grundscenario p.g.a. osäkerhet om planens storlek, sammansättning och tidsram vid tidpunkten för stoppdatumet. I denna ruta görs en första bedömning av eventuella ekonomiska konsekvenser av det finanspolitiska paketet på den amerikanska ekonomin samt spridningseffekter till euroområdet. Detta baseras på modellsimuleringar.

Det finanspolitiska paketet syftar till att mildra de ekonomiska konsekvenserna av coronaviruspandemin och kickstarta den amerikanska ekonomin. Paketet kommer att omfatta: i) ännu en förlängning av arbetslöshetsersättningen, ii) ytterligare engångsutbetalningar till hushåll och iii) ökade statliga och lokala utgifter för att finansiera folkhälsoinsatser och utbildning. Scenariot i simuleringarna baseras på det paket som diskuterades vid slutdatumet (1,9 biljoner US-dollar).[7] Även om paketet är ”frontloaded”, alltså direktimplementerat, vilket nya uppskattningar från kongressens budgetbyrå antyder, utgår simuleringarna från att såväl hushåll som lokala och statliga myndigheter jämnar ut inverkan på ekonomin genom högre besparingar och fördröjd konsumtion i linje med vad som observerades under den första omgången stimulansåtgärder förra året.

Hur den amerikanska ekonomin påverkas beror på flera viktiga underliggande antaganden. De statliga och lokala utgiftsprogrammen har utformats efter antaganden om en (tillfällig) ökning i offentlig konsumtion och att arbetslöshetsersättning samt en del av utbetalningen till likviditetsansträngda hushåll sker i form av riktade engångsöverföringar. Resterande engångsbetalningar sker i form av en ökning av andra överföringar av engångsbelopp. I modellen ackommoderar Federal Reserve System den finanspolitiska expansionen genom att hålla räntorna konstanta under två år (i stort sett i linje med marknadens nuvarande förväntningar).[8]

Modellresultaten tyder på en betydande ökning i aktivitet från det finanspolitiska paketet, särskilt på kort sikt. Finanspolitisk stimulans stärker ekonomisk aktivitet på kort sikt, då efterfrågan reagerar snabbt (se diagrammet). Sammantaget torde de ytterligare finanspolitiska stimulansåtgärderna, jämfört med det nuvarande grundscenariot[9], avsevärt höja USA:s reala BNP över bedömningsperioden. Som resultat kunde den amerikanska ekonomin växa med 6,4 procent under 2021. Givet de finanspolitiska stimulansåtgärdernas tillfälliga karaktär försvinner effekten över bedömningsperioden. Under 2023 förväntas den reala BNP-tillväxten avta betydligt.

Beräknad inverkan på USA:s reala BNP och euroområdets reala BNP och inflationen

(kvartalsvis; biljoner BNP i fasta priser i US-dollar 2012 (diagram a); inverkan på real BNP och HIKP-inflation i procentenheter (diagram b))

Källor: ECB:s beräkningar.
Anm.: US-resultat grundas på Global Integrated Monetary and Fiscal model (GIMF), utan penningpolitisk reaktion 2021 och 2022 och med antagandet om att paketets storlek uppgår till 1,9 biljoner US-dollar. De innehåller även en del omdömen. I simuleringarna för euroområdet med spridningseffekter i handeln inom euroområdet, utvärderas effekterna av förändringar i utländsk efterfrågan på export från euroområdet, konkurrenternas priser i inhemsk valuta, aktiekurser samt en riskpremie i kreditspreadarna. Finans- och penningpolitiken i euroområdet hålls exogen. De nominella kort- och långfristiga räntorna, de nominella växelkurserna och oljepriserna antas förbli oförändrade. Effekterna i euroområdet beräknas med hjälp av ECB:s nya flerlandsmodell (Multi-Country Model) där förväntningsbildning görs med bakåtblickande erfarenheter.[10]

När det gäller inflationen förväntas det positiva produktionsgapet leda till inflationstryck under 2022. Jämfört med det nuvarande grundscenariot[11] skulle ytterligare finanspolitiska stimulansåtgärder kunna öka USA:s underliggande PCE (Personal Consumption Expenditures)-inflation med mellan 0,2 och 0,4 procentenheter under bedömningsperioden. Stimulansåtgärdernas tillfälliga karaktär skulle minska det positiva produktionsgapet och inflationstrycket under 2023. Inverkan på inflationen grundar sig på följande antaganden: i) en relativt plan Phillipskurva, i linje med den senaste tidens erfarenheter, ii) konjunkturläget i ekonomin som fortfarande har ett negativt produktionsgap under första halvåret 2021, och iii) att inflationsförväntningarna förblir förankrade.[12] Det råder dock osäkerhet om hur brant Phillipskurvan är, vilket innebär en uppåtrisk. Samtidigt skulle en kraftig inflationsökning kunna påverka inflationsförväntningarna, med följd att de inte är förankrade.

Med tanke på det finanspolitiska paketets storlek kan det ge märkbara spridningseffekter till euroområdet. Den nya flerlandsmodellen (Multi-Country Model) används för att mäta effekterna av det amerikanska räddningspaketet på euroområdet.[13] Förväntningarna på det finanspolitiska paketet ingår till viss del redan i de tekniska antaganden som använts för grundscenariot.[14] De ekonomiska nettoeffekterna för andra länder beror på hur starka deras band till USA är. För det första ökar en större inhemsk efterfrågan USA:s import från utlandet, vilket påverkar deras BNP positivt i proportion till deras bilaterala handelsexponering. För det andra stöder de finanspolitiska stimulansåtgärderna börsvärderingar och sänker riskpremier, särskilt i avsaknad av stramare penningpolitik. För euroområdet uppskattas de ytterligare effekterna av USA:s finanspolitiska stimulanspaket, utöver vad som bedöms redan ingå genom de tekniska antagandena, vara en ökning av euroområdets BNP med cirka 0,3 procent över bedömningsperioden, med en toppeffekt på tillväxttakten på omkring 0,2 procentenheter 2022. Effekterna på HIKP-inflationen förväntas bli måttliga, med en kumulativ effekt på cirka 0,15 procentenheter över bedömningsperioden.

5 Alternativa scenarier för euroområdets ekonomiska utsikter

Det råder fortfarande stor osäkerhet om den framtida utvecklingen av covid-19-pandemin och graden av ekonomisk skadeverkning. Därför visar två scenarier, som utgör alternativ till ECB:s framtidsbedömningar från mars 2021, en rad möjliga effekter som covid-19-pandemin kan ha på euroområdets ekonomi.

I ett milt scenario förutses att hälsokrisen avtar i slutet av 2021, med en något mer långsiktig skadeverkning. I ett allvarligt scenario syns däremot en mer utdragen kris och bestående förluster i förhållande till den ekonomiska potentialen. Jämfört med grundscenariot förutses i det milda scenariot en snabbare vaccineringsprocess, högre acceptans hos allmänheten och att vaccinet är effektivt även mot virusmutationer, vilket möjliggör en snabbare uppmjukning av begränsningsåtgärderna. Samtidigt fattas effektivare beslut av myndigheter och ekonomiska aktörer vilket ytterligare begränsar de ekonomiska kostnaderna för begränsningssåtgärder. I det allvarliga scenariot däremot förutses en kraftig intensifiering av pandemin under de kommande månaderna med virusmutationer, vilket också innebär minskad effekt från vaccinet och fortsatt stränga åtgärder på kort sikt, om än med begränsade resultat.[15] Begränsningsåtgärderna fortsätter att dämpa aktiviteten avsevärt inom olika sektorer av ekonomin tills dess att medicinska lösningar har genomförts framgångsrikt. Ett framgångsrikt genomförande antas ske i slutet av 2021 i det milda scenariot och i början av 2022 i grundscenariot, medan vissa begränsningsåtgärder kvarstår fram till mitten av 2023 i det allvarliga scenariot. Jämfört med grundscenariot syns mer utdragna negativa ekonomiska effekter från begränsningsåtgärderna i det allvarliga scenariot. Detta förstärks av ett ökat antal obeståndsärenden, vilket i sin tur leder till kreditfriktioner med negativa följder för hushållens och företagens lånekostnader. Samtidigt antas penning-, finans- och tillsynspolitiken hålla tillbaka mycket allvarliga finansiella amplifieringseffekter, även i det allvarliga scenariot.

Tabell 2

Alternativa makroekonomiska scenarier för euroområdet

(årliga procentuella förändringar, procentandel av arbetskraften)

Samma breda beskrivning ligger till grund för scenarierna för den globala ekonomin och därmed för den utländska efterfrågan på export från euroområdet. Till följd av den globala handelns starka procykliska effekter i förhållande till global aktivitet skulle utländsk efterfrågan på export från euroområdet i slutet av 2023 ligga ungefär 11 procent över nivån före krisen i det milda scenariot respektive precis nå nivån före krisen i det allvarliga scenariot.

Real BNP skulle återhämta sig kraftigt i det milda scenariot och återgå till sin nivå före krisen så tidigt som tredje kvartalet 2021, medan den i det allvarliga scenariot skulle närma sig denna nivå först i slutet av 2023 (diagram 3). Det milda scenariot pekar mot en ökning på 0,4 procent i real BNP under första kvartalet 2021, följt av en märkbar återhämtning under det andra kvartalet och en ännu starkare ekonomisk aktivitet under resten av året från den förmodade snabba vaccineringen som inger förtroendeeffekter. Till följd av detta återgår den ekonomiska aktiviteten till sin prepandemiska nivå mot slutet av 2021. De negativa effekterna av pandemin väntas i stort sett ebba ut i slutet av 2022 när BNP i stort återgår till den nivå som förutspåddes i Eurosystemets framtidsbedömningar från före krisen i december 2019. I det allvarliga scenariot skulle den ekonomiska aktiviteten sjunka med 0,9 procent under det första kvartalet 2021 och expandera endast blygsamt under andra kvartalet, för att därefter fortsätta sin måttliga återhämtning. Den ekonomiska tillväxten förblir dämpad fram till början av 2022 i det allvarliga scenariot. Det beror på den förmodade ytterligare skärpningen av begränsningsåtgärderna under första kvartalet 2021 och den relativt blygsamma gradvisa uppmjukningen av dessa därefter. Detta resultat förvärras än mer av relativt begränsade ytterligare inlärningseffekter, betydande osäkerhet och amplifieringsmekanismer, och mildras endast delvis genom politiska stödåtgärder. På grund av den stora återhämtningspotentialen förutser det allvarliga scenariot en något kraftigare återhämtning av tillväxten jämfört med grundscenariot, men först i slutet av 2022. Detta hjälper till att täcka nästan alla förluster i real BNP, jämfört med nivån före krisen, vid slutet av bedömningsperioden. De nuvarande scenarierna är mer symmetriska runt grundscenariot jämfört med framtidsbedömningarna från december 2020.

Diagram 3

Alternativa scenarier för real BNP och HIKP-inflation i euroområdet

(index: Q4 2019 = 100 (vänsterdiagram); årliga procentuella förändringar (högerdiagram))

Anm.: Den vertikala linjen visar början på bedömningsperioden.

I det milda scenariot skulle arbetsmarknaderna återhämta sig eftersom politiken till stor del lyckas förhindra hysteresis-effekter, vilka endast till viss del begränsas i det allvarliga scenariot. I det milda scenariot följer arbetslösheten en liknande dynamik som i grundscenariot och når sin topp 2021 efter det att merparten av de statliga stödåtgärderna beräknas ha avvecklats, och återgår sedan snabbt till nivån före krisen under 2022. I det allvarliga scenariot återgår arbetslösheten däremot inte till den nivå som noterades före krisen under fjärde kvartalet 2019 utan förblir hög, vilket återspeglar högre omfördelningsbehov mellan olika sektorer. Detta belyser de uppåtriktade riskerna relaterade till eventuella konkurser och företags sårbarheter, samt potentiella persistenseffekter.

HIKP-inflationen skulle på kort sikt återhämta sig i båda scenarierna men med fler variationer därefter mot bakgrund av skillnader i balansen mellan utbud och efterfrågan. Detta återspeglar att de viktigaste drivkrafterna för inflationsökningen på kort sikt i grundscenariot (dvs. antagandena om oljepriset, baseffekterna i energikomponenten och effekterna av den tillfälliga momssänkningen i Tyskland) även gäller för de alternativa scenarierna. På längre sikt väntas både efterfrågenedgången och det ökade utbudet få större effekter i det allvarliga än i det milda scenariot, men överutbudet väntas vara större i det allvarliga än i det milda, vilket pressar ned inflationen. Jämfört med framtidsbedömningarna från december 2020 har dock variationerna mellan scenarierna blivit betydligt mindre eftersom det allvarliga scenariot nu är mindre pessimistiskt.

Ruta 5
Känslighetsanalyser

Framtidsbedömningarna bygger i hög grad på tekniska antaganden om hur vissa nyckelvariabler utvecklas. Med tanke på att vissa av dessa variabler kan få stor effekt på bedömningarna för euroområdet kan de sistnämndas känslighet avseende alternativa utvecklingsbanor för de underliggande antagandena bidra till analysen av riskerna runt dessa bedömningar.

Syftet med denna känslighetsanalys är att bedöma konsekvenserna av alternativa oljeprisbanor. Enligt de tekniska antagandena för oljeprisutvecklingen som grundscenariot bygger på och som baseras på oljeterminspriser förväntas oljepriserna följa en tydligt nedåtgående trend, varvid priset på Brentråolja faller cirka 10 procent under bedömningsperioden. Två alternativa utvecklingsbanor för oljepriset analyseras. Den första har beräknats från den 25:e percentilen i fördelningen som ges genom den implicita täthetsfunktionen för oljepriset den 16 februari 2021, dvs. stoppdatum för de tekniska antagandena. Denna utveckling implicerar en gradvis nedgång i oljepriset till 41,1 US-dollar per fat 2023, vilket är 23,4 procent under antagandet i grundscenariot för det året. Baserat på det genomsnittliga resultatet från ett flertal av experternas makroekonomiska modeller skulle denna utveckling få en liten positiv effekt på real BNP-tillväxt (runt 0,1 procentenhet 2022 och 2023), medan HIKP-inflationen skulle bli 0,2 procentenheter lägre 2021, 0,4 procentenheter lägre 2022 och 0,3 procentenheter lägre 2023. Den andra utvecklingsbanan har beräknats från den 75:e percentilen i samma fördelning och implicerar att oljepriset skulle öka till 70 US-dollar per fat 2023, vilket är 30,4 procent över antagandet i grundscenariot för det året. Denna utveckling skulle implicera att HIKP-inflationen blir 0,2 procentenheter högre 2021 och 0,4 procentenheter högre både 2022 och 2023, medan den reala BNP-tillväxten skulle bli något lägre (med 0,1 procentenhet 2022 och 2023).

© Europeiska centralbanken. 2021

Postadress 60640 Frankfurt am Main, Tyskland
Telefon +49 69 1344 0

Webbplats www.ecb.europa.eu

Alla rättigheter förbehålls. Återgivning för undervisningsändamål och icke-kommersiella syften är tillåten, under förutsättning att källan anges.

För specifik terminologi hänvisas till ECB glossary (finns endast på engelska).
HTML ISSN 2529-4628, QB-CE-21-001-SV-Q

  1. Stoppdatum för de tekniska antagandena, såsom oljepriser och växelkurser, var den 16 februari 2021 (ruta 1). De makroekonomiska framtidsbedömningarna för euroområdet slutfördes den 24 februari 2021. De aktuella makroekonomiska framtidsbedömningarna omfattar perioden 2021–2023. Bedömningarna för en så lång period omgärdas dock av stor osäkerhet, vilket bör hållas i åtanke när man tolkar dem. Se artikeln ”An assessment of Eurosystem staff macroeconomic projections” i ECB:s månadsrapport från maj 2013. Se http://www.ecb.europa.eu/pub/projections/html/index.en.html för en tillgänglig version av de data som ligger till grund för de olika tabellerna och diagrammen.
  2. Antagandet om de nominella tioåriga statsobligationsräntorna i euroområdet grundar sig på det viktade genomsnittet av olika länders tioåriga referensobligationer, viktat med BNP på årsbasis och förlängt med terminsräntekurvan som härletts ur ECB:s ränta på samtliga tioåriga obligationer i euroområdet (”par yield”), med en inledande differens mellan de två serierna som hålls konstant under bedömningsperioden. Ränteskillnaden mellan landspecifika statsobligationsräntor och motsvarande genomsnitt för euroområdet antas vara konstant under bedömningsperioden.
  3. Uppskattad till omkring ½ procent av BNP under perioden 2021–2023 och i stort sett oförändrad jämfört med framtidsbedömningarna från december 2020.
  4. Den finanspolitiska inriktningen mäts som förändringen av det konjunkturjusterade primärsaldot exklusive statligt stöd till finanssektorn och anpassas också efter effekterna från NGEU-bidrag.
  5. På grundval av konstanta vikter (2020) uppskattar ECB att resultatet för HIKP exklusive energi och livsmedel i januari 2021 var 1,0 procent jämfört med det officiella resultatet på 1,4 procent som offentliggjordes av Eurostat (beräknat med vikter 2021).
  6. ECB:s framtidsbedömningar från mars 2021 bygger på konstanta vikter för bedömningsperioden, och pekar mot ytterligare osäkerhet om inflationsprognoserna för 2022 och 2023.
  7. Det simulerade paketet var 1,9 biljoner US-dollar i linje med de ursprungliga förslagen. Efter ändringar i kongressen antyder de senaste beräkningarna från kongressens budgetbyrå att paketets storlek kommer att vara 1,84 biljoner US-dollar.
  8. Effekterna på den amerikanska ekonomin uppskattas med hjälp av Global Integrated Monetary and Fiscal (GIMF) Model (se Anderson et al., ”Getting to Know GIMF: The Simulation Properties of the Global Integrated Monetary and Fiscal Model”, Working Paper, No 13/55, IMF, 2013) kombinerat med bedömningar. De finanspolitiska multiplikatorernas magnitud är dock mycket osäker. I GIMF-modellen är de antagna finanspolitiska multiplikatorerna (under det första året) 1,0 för offentliga utgifter, 0,7 för överföringar till likviditetsansträngda hushåll och 0,3 för allmänna transfereringar (enligt modelleringsantagandet utan penningpolitisk reaktion). Även om dessa multiplikatorer i stort är i linje med akademisk forskning finns det också vissa empiriska belägg för att skattemultiplikatorer är asymmetriska och tillståndsberoende. De tycks bero på finanspolitisk åtgärdsinriktning (mindre om politiken är expansiv) och på ekonomins tillstånd (större i konjunkturnedgång än i konjunkturuppgång).
  9. I det nuvarande grundscenariot beräknas real BNP-tillväxt i USA uppgå till 4,8 procent, 2,3 procent och 2 procent för 2021, 2022 respektive 2023.
  10. Dieppe et al., “The ECB's New Multi-Country Model for the euro area: NMCM – with boundedly rational learning expectations”, Working Paper Series, No 1316, ECB, Frankfurt am Main, april 2011.
  11. I det nuvarande grundscenariot beräknas USA:s underliggande PCE-inflationen uppgå till 1,8 procent, 2,1 procent och 2 procent för 2021, 2022 respektive 2023.
  12. Effekterna på inflationen är känsliga för modellspecifikationer och i vilken utsträckning agenter antas vara perfekt förutseende eller forma förväntningar genom lärande eller bakåtblickande. Inflationsökningen uppskattas vara omkring 0,2 procentenheter per 1 procent som produktionsgapet sluts.
  13. Spridningseffekter från USA till länder utanför euroområdet (som i sin tur påverkar spridningseffekterna till euroområdet) bedömdes med hjälp av ECB Global-modellen (Georgiadis, G. et al., ”ECB-Global 2.0: a global macroeconomic model with dominant-currency pricing, tariffs and trade diversion”, Working Paper Series, No 2530, ECB, Frankfurt am Main, mars 2021).
  14. Sedan förslaget om paketet offentliggjordes har obligationsräntorna, aktierna och oljepriserna stigit. Detta återspeglar dock en mängd andra faktorer, bland annat förbättrade globala tillväxtutsikter från mer positiva pandemiutsikter. De monetära myndigheternas inställning till den finanspolitiska expansionen är också av central betydelse. Eftersom penningpolitiska styrräntor antas vara oförändrade under 2021 och 2022 torde också förändringarna i US-dollarn gentemot euron vara begränsade.
  15. Med tanke på hur svårt det är att förutse ytterligare intensifieringar av pandemin tar man i framtidsbedömningarna hänsyn till risken för nya virusutbrott genom att fördela de ekonomiska konsekvenserna under perioden fram till dess att hälsokrisen upphör.
Annexes
11 March 2021